Ännu är jag kvar – ännu andas jag

Vi är ännu inte ur pandemin. Ännu dör människor i sviter efter eller direkt av detta förbannade virus. En rubrik i engelsk tidning flaggar dessutom för eventuellt förlängning av restriktioner och varnar för hög smittorisk. Det talas om möjlig spridning av Covid-19 varianter som vaccinet inte biter på.

Det känns ändå som det är dags nu att fundera över vad som händer och hänt med oss efter två år av pandemi. Vi som är kvar, som ännu andas. Vad har hänt och vad händer med våra hjärtan, känslor, våra liv då världen ändå, försiktigt öppnas?

Vi har förlorat anhöriga och inte bara äldre. Det finns tydliga likheter med krig, fast detta är ett utan bomber. Kratrarna syns i våra hjärtan. Trötta ögon, sorgsna, utmattade och fyrkantigt sönderzoomade, ser jag överallt kring mig. Vårdpersonal räddar liv, går ännu på knäna, på övertid, på bekostnad av egen hälsa. Och några vänner, bekanta ser jag som säkert ni också ännu på facebook som om de ännu levde, fast de gått bort. En dikt lämnade någon efter sig, ett glatt foto från rivieran en annan som om de inte var borta. Deras födelsedagar poppar upp som en påminnelse i kalendern. Det gör ont. Fan!

Något önskar jag att det trauma som pandemin medfört och ännu medför, kunde leda till allvarlig eftertanke kring vad det betyder att vara människa igen. Att vi orkar gemensamt skärskåda, rannsaka, uttrycka, samtala kring innebörden i Rabbi Hillels ord: “Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa.” (se gärna mer om den ’gyllene regeln’ – liknande från olika religoner, filosofier genom århundraden!).

Att vi vill funderar över vad det kan betyda för oss, som är kvar och ännu andas, kunde vara del av något viktigt nu.

Henry Bronett.