Pressrelease: Berättelsen så här långt…

Utställningen från 5:e sept 
ArtSight Hornsgatan 36 a.

Utställningen tar form. Sållat bland drygt 1200 fotografier och är rätt säker på att de resterande 150 blir kvar. Det stod tidigt klart att mamma var och är central. Fast jag har sju porträtt av henne med är hon närvarande i hela utställningen. Om på väg från eller till henne, om i samtal med henne över telefon, ibland mer än trettio gånger på en dag, är hennes närvaro tydlig.

 

Utan penna och kamera vet jag inte hur mycket sans jag skulle behålla. I perioder är det fortfarande på gränsen. Att skiljas genom Alzheimer, se mamma försvinna är smärtsamt. Det är något jag inte är ensam om. Många berättar om vad det betyder att förlora sina nära till en sådan sjukdom. För mig har det begripliga, som går att ta stöd i, funnits i livet kring mig. Det har jag också sökt fånga i de 150 fotografier och texter jag nu ställer ut från den femte september på Galleri ArtSight i Stockholm.

 

Fotografier tagna, ord födda på väg till eller från mamma. Även dagar jag inte stått ut att vara i hennes närhet. Det jag kunnat vila i, haft glädje av och fått utlopp för min frustration genom, har jag tagit med. Otalet tiondels sekunder som vuxit till en berättelse kring att släppa illusionen om det beständiga. Jag har tittat in hos människor, tagit stöd i former, strukturer utan att för den skull kliva in med mig själv. Snarare umgås jag med mina tankar, känslor och förankrar mig i det jag ser.

 

Frågan; Hur stå ut med att var gång vi hälsar på någon, börjar också avskedet – och om vi inte står ut med det, kan vi någonsin älska helt? – är ständigt närvarande.

 

En kvinna i femtioårsåldern berättar för mig vid en sammankomst, hur hon gått från att vara gift med mannen hon älskar, till att nu vara hans sköterska, någon han inte känner, någon hon inte längre känner. Två främlingar.
För att mista någon är också i delar att förlora något av sig själv. Vem blir jag utan relationen till mamma? Vem är jag i detta pågående? Längst därinne, i den frågan, anar jag något beständigt… ordlöst.

 

Tacksamhet för vart andetag växer. liksom förmågan att känna kärlek till min mamma, även dagar jag inte förmår vara med henne i detta långa avsked. I det anar jag kärleken, den som verkar vara det enda egentligt meningsfulla, beständiga, ordlösa.

 

Henry Bronett