Klang och klong, Bonk och bank.

Och regnet kom.
Äntligen öppnade sig himlen och det smattrade mot terassen, spelade i räcket av metall.

Vi hade varit med brorsan på kondis innan och mamma åt dubbelt så mycket med god aptit. Hon glömmer nämligen att hon fått mat och hävdar bestämt att hon inte ätit på hela dagen. Hon hade inga problem att äta både en Budapestbakelse och sedan låta en mazarin slinka ner strax efter, till två koppar kaffe med mjölk. Fast inget socker tack, det blir för sött!

Sedan gick vi hem till Brahegatan och jag blev kvar med mamma en stund. Idag smälte minnet från hennes förra hem ihop med Brahem, där hon bor nu. Hon tyckte det var underligt att personal gick runt här hos henne. Vad gör de här alla? Undrade hon och jag förklarade att de var här för hennes skull. ”Ifall du behöver något”, säger jag. Och mamma ser på mig och jag ser att hon inte förstår riktigt.

Och jag vet, jag vet. Livet är overkligt ibland. Och jag tittar tillbaka då, möter hennes blick, tar hennes hand. Vi kramar varandras händer.

”Fint att du är här”, säger hon. ”Var skulle jag annars vara?”, svarar jag.

Och vi sitter på terassen, lyssnar till vädermusiken. Det smattrar och rasslar härligt. Klangen och klongen, bonket och banket och så något ljusare som en xylofon nästan tycker jag. Fast det kan inte mamma höra men nickar vänligt. Vi håller varandras händer och ser på skådespelet. Det är friskt i luften och jag berättar om sonen som är på tågluff med kompisar:

”Han tågluffar mamma. Tre veckor. Han har arbetat extra för att tjäna fickpengar, fast klart vi hjälpte till både Irena och jag. De är Berlin nu. Han skickade ett sms och foto. Vill du se? Nej, nej inte är han gift. Han är för ung. Precis nitton. Det blir nog tid med det. Såklart jag lovar att ta med dig när det blir bröllop! Här är ett foto, ser du, han var hos dig för att ta adjö innan han for iväg på luff. Ser du, där är ni?”

Och vi tittar på foton och sedan på regnet igen en stund. Håller varandras händer. Och Mamma tycker det är fint att jag är här, säger hon och jag svarar, att såklart jag är här. Var skulle jag annars vara? Så frågar hon efter sonen som tågluffar med kompisar. ” I Berlin nu”, säger jag och att javisst är det ett äventyr för honom. ”Han har roligt mamma, det är jag övertygad om. Han var uppe och tog adjö innan han for. Vill du se ett foto?” Mamma nickar. Ser fotot. Blir glad.

Och vi håller varandras händer. Tittar på himlen som öppnat sig, lyssnar till änglarna som spelar med regndroppar mot metallräcket och en av de vänliga människorna i personalen kommer med kaffe och bulle till mamma. De vet att hon vill ha mjölk och det får hon såklart. ”Åh, så bra!” säger hon och bryter bullen i två delar, vill ge mig en bit. Fast jag tackar nej och klappar mig på magen. Det är kod för jag att jag redan är tillräckligt rund som det är! Hon nickar att jag väl får skylla mig själv då och stoppar glatt i sig. Hon är nämligen väldigt hungrig förklarar hon. Hon har faktiskt inte ätit något på hela dagen …

Så frågar hon efter sonen och jag visar ett foto från Nathanael på tågluff, berättar att han varit uppe och tagit adjö också. Mamma ler. ”En bra pojke. Ett äventyr för honom va?” Jag nickar, vi håller varandras händer.

”Fint att du är här”, säger hon. ”Var skulle jag annars vara?” Svarar jag.

Vi håller varandras händer, regnet smattrar mot terassen. Klang och klong, bonk och bank, låter det.

Henry Bronett ©2022