Att få vara i livet

Pappa dog i en hjärtinfarkt vid 61 års ålder.
Hastigt och inte särskilt lustigt. Idag fyller jag sextioett och därför är den här födelsedagen inte helt okomplicerad. Minnen, tankar kring pappas hälsa, det kloka i att ta han om den egna och att det hade varit fint kunde han varit kvar en stund till, kanske träffat sin sonson och vem vet, vi kanske hade kunnat tala ut…

På allt det tänkte jag och vem vet hur lång tid vi har med varandra? Sådär gick tankarna med mig och jag blev än mer melankolisk, något jag annars ändå redan är rätt ordentligt.

Gick över till mamma på eftermiddagen.
Det är ju faktiskt till stor del hennes fel att jag fyller sextioett idag. Inte mer än rätt att gratulera henne med blommor, jordgubbar och en hel hög kramar samt en stor fet kindpuss. Ja, hon fick faktiskt två.

Att mamma fött fram mig har trots allt haft sina fördelar. För att inte få vara med i detta livet som det tett och ter sig så här långt, hade jag tyckt varit trist. Och då räknar jag också in allt som gjort ont med det som varit glädjande, inklusive också det härligt informativa och det fullständigt underbart nonsensomfattande! Allt det, är jag och söker var dag, att känna tacksamhet för. Med vart andetag.

Ett par gånger har jag blivit frågad om jag ångrar något. Kan ärligt svara nej.
För jag ser inte på livet så. I stunder, strax efter att något tungt har skett, är det klart att jag helst velat slippa. Fast i alla ögonblick har jag ändå sökt göra mitt bästa. Som vi ju alla. Vi gör så gott vi kan. Glöm inte det. Att se tillbaka och ångra något är meningslöst. Med facit i hand kan vi förstås alla vara efterkloka, förnumstiga, besserwissrar och säga att vi borde gjort ditten eller datten. Gör inte så, det är att göra sig själv en stor och elak orättvisa. Med den information vi haft, som dem vi i det ögonblicket var, kunde vi bara göra det vi gjort. Vårt bästa. Så långt det går sedan söker vi väl ändå lära av både våra misstag och framgångar. Det är i alla fall en god strävan, att så långt som möjligt inte göra om det i livet vi eller andra får ont av. I alla fall inte för ofta. Fast med det sagt; Vi behöver alla olika lång tid att lära av våra misstag. Vissa misstag behöver vi göra om flera gånger innan vi lär. Av andra misstag lär vi oss aldrig. Det är mänskligt. Vi gör vårt bästa.

Det var fint att bli grattad idag av nära och kära och att vara med mamma.
Vi talade lite om pappa, saknade honom väldigt och samtidigt kunde jag känna en enorm glädje över min son och en löjligt stor portion stolthet också över honom!

Idag känner jag stor kärlek till min mamma, som fött fram mig. Att jag får vara med i livet, är ändå värt ett fyrfaldigt hurra.

Stockholm den sjuttonde oktober 2022
Henry Bronett

ps. Säg till dem ni älskar, att ni gör det.
Det är något alldeles särskilt och välgörande
överraskande att de få höra er säga det högt.