Medan maten klarnar …

Att skriva poesi är att låta sig ledas av ord
från deras födsel innan ens de var bokstäver
ur gutturala läten, omedvetna tankar
överrumplande känslor

Att följa dem, våga sig ut i okända världar
som i dimma, i mörker kanske men definitivt i ovisshet
och visst ville man helst att de ska gå åt ett visst håll
mer åt höger, vänster eller fortsätta rakt fram, helst

Säkert tror man sig veta vad som bör bli sagt
fast det sällan blir bra
det blir inte det när man vet hur man vill ha det
istället för att låta det bli det

Håller man fast vid förväntningar
hamnar man till sist rätt så meningslöst
ja just meningslöst
i meningslösa meningar

Man behöver låta sig ledas till punkt bara
det går om man släpper taget, orden får leda
omsorgsfullt odlade meningar, de förutfattade
göre sig icke besvär

om något säger de sällan något meningsfullt.
-
H. Bronett ©2024