Färdigt. Klarskrivet.

Fast egentligen inte alls. Om jag betraktar den som en ögonblicksbild, går det an. Likt ett fotografi av sort, över tingens tillstånd för ögonblicket. Förmågan att sätta ord på något, så gott det nu har gått att göra det för ögonblicket. Lämnar ifrån mig luntan av meningar, tankar som sökt sig fram i ord. Lämnar arbete, uttrycken och karaktärer. Ja alla dem jag levt med så många år. Allt som det blev just då, så här, just för ögonblicket. Därhän.

En ögonblicksbild är en roman.

För inte är det färdigt. Det pågår ju till ett sista andetag. Sedan får vi se. ”Den som inte lever får se”, som en av karaktärerna i Romanen säger. Det har han förstås rätt i.

Och nu?

Nu till nästa. Fast småningom. Inte än. För just nu är det tomt. Därför är fotografiet med. Det liksom passar. Inget är kvar här just nu. Alla har åkt sin väg. Inte ens jag finns i fotografiet. Inte än. Just nu betraktar jag tomheten i mig, kring mig. Andetagen är allt som blivit kvar. Småningom börjar väl berättelsen ta form igen. Småningom växer orden. Men så länge, just nu, är det så här. Tomt. Tyst. En sorts väntan i nyanser med vågor av oro, sorg, leenden, glädjestråk rent av och lättnad förstås. Som att sitta vid det lugna havet. Men helt lugnt är det aldrig, särskilt aldrig under ytan. Så är det just nu, för ögonblicket här, vid min hållplats. Så tills orden åter växer sig till mening.

Romanen: Den sista av 38 – kommer i mars på Tegar Förlag.

H. Bronett ©2025