Att ta rygg.

Idag visste hon inte.
Då jag kom stod hon nere i vestibulen med ytterrocken på och tofflor. Jag tror att hon var på väg ut. Hon blev glad att se mig. Jag hade med blommor och marsipan. Anton Berg, ni vet. Det gillar hon. Vart ska vi? Ville hon veta. Upp till dig. Föreslog jag. Bor jag här? Undrade mamma. Ja, kom så visar jag. Så gick vi upp för trapporna. Mamma bor på andra våningen och har inga som helst problem att gå i trappor och jag fick nog se till att hålla jämn takt med henne.

Vi kom in och hjälptes åt med blommorna. Jag skar stjälkarna och mamma stoppade dem i vasen. Det förra fånget rosor hade slagit ut och var väldigt fina. De nya, fick en egen vas. Mamma undrade var hon skulle göra av skräpet och ja sade att hon väl kunde slänga det i papperskorgen. Var finns den? Undrade hon. I badrummet, svarade jag.
Bor du här nu? Ville hon veta och jag förklarade att det faktiskt var hon som bodde här. Där är din säng, här är ditt bord och din soffa. Där är tv’n och där är ett porträtt av pappa, alltså din man, François – förklarade jag.

Jag är förvirrad idag, sade hon. Kommer inte ihåg. Har jag bott här inatt alltså? Ska jag bo här ensam nu? Var är vi någonstans? När du är borta vet jag inte att du finns, tills jag ser dig, då vet jag.
Du har blivit äldre mamma, 93 år. Det blir så ibland då. Jag har sett att du varit såhär förut. Oroa dig inte. Allt är som det ska. Snart kommer du ihåg igen. När man är 93, glömmer man ibland och det känns oroligt. Mamma nickade, höll med. Det kändes oroligt. Fast det kommer tillbaka igen och jag här här, sade jag.

Hon tog min hand då. Bra! Nickade hon. Jag berättade att vi skulle gå ut en stund i morgon och fika och på söndag går vi till pappas grav. Det gillade hon och tyckte vi borde köpa blommor. Fast, är han död nu då? Undrade hon sedan. Jag nickade. Pappa har varit det i många år nu. Åh, det är därför han inte är här och jag inte kan prata med honom! Sade mamma. Just, nickade jag, fast prata med honom kan man allt. Det gör jag och han lyssnar faktiskt bättre nu! Sade jag.

Då skrattade mamma och andades ut. Jag kände igen det där andetaget. Lättnaden då ångest släpper för man inte behöver låtsas inför främlingar att allt är som det ska. Det är tur att man kan vara med någon som minns och ta stöd i det ögonblicket.

”Att ta rygg på” heter det. Jag gillar det uttrycket. Mamma kan ta rygg på mig. Hon tog rygg på mig, vi andades tillsammans en stund och sedan sade hon; Bra du är här, jag vet inte riktigt vad som händer, vet inte var jag är.

Den här gången stannade jag längre hos mamma, tills jag såg att hon var riktigt ’tillbaka’. För hon gör det, kommer fortfarande tillbaka. Fast jag vet att det kan komma en dag då hon inte gör det mer. Idag var tydligt hur bristen på förankring i vår verklighet gjorde sig märkbar. Hon har varit förskonad från det den mesta tiden. Men ibland, allt oftare, bryter det igenom och hon förstår att hon inte längre vet vad som händer.

Alzheimers är en helvetisk sjukdom.
Allt vi kan göra, är att ge av vår närvaro och i möjligaste mån, göra det möjligt för andra att ’ta rygg på oss’.
–
H. Bronett ©2024