Berättelsen så här långt
Utställningen om min mamma och alzheimers sjukdom.
Att förlora en anhörig till Alzheimers sjukdom är till del att förlora något av sig själv. Vem blir jag, vem är jag då relationen till de som står mig nära sakta och säkert tynar bort?
I frågans kärna, anar jag något beständigt. Ordlöst.
160 fotografier har det blivit. Ord och bilder på väg till eller från min mamma. Också dagar då jag inte förmått att vara i hennes närhet.
Fotografierna och texterna har blivit markeringar, noter. Påminnelser om ögonblick där jag kunnat vila, känna glädje, även ilska, stor frustration. Så har jag fått utlopp för min sorg och något kunnat ge förloppet mening; Genom otalet fotografier som har vuxit till en berättelse kring att släppa illusionen om det beständiga.
Av 1 200 fotografier blev 160 kvar …
Det stod tidigt klart att mamma skulle bli central i utställningen. Det blev hon via sju porträtt, jag tagit av henne. Det var kring henne, allt annat förankrades. Det var mitt sätt att göra hennes närvaro tydlig genom hela utställningen. Om påväg från eller till henne, om i otalet samtal via telefon – ibland mer än trettio gånger per dag – är hennes närvaro tydlig. Utan orden eller kameran vet jag inte hur mycket sans jag hade behållit. Och i perioder, som alla vet vars anhöriga är drabbade av denna hemska sjukdom, finns dagar då det fortfarande är på gränsen.
Att skiljas genom Alzheimers, se någon långsamt försvinna är smärtsamt.
Genom utställningen och mitt arbete med den kommande diktsamlingen, hoppas jag något kunna bidra som röst till hur det känns. Genom utställningen har också jag fått stöd, då så många berättar, delar sina erfarenheter med mig om vad det betyder att förlora sina nära till en sådan sjukdom.
En kvinna i femtioårsåldern berättar för mig om hur hon gått från att vara gift med mannen hon älskat, till att bli hans sköterska, en person han inte längre känner igen och hur hon ser honom förvandlad till någon hon inte längre känner. Två främlingar, gifta med varandra.
För mig har det begripliga, som går att hålla sig till, att ta stöd i, funnits i livet kring mig. Det söker jag fånga i dessa fotografier och texter. Så har jag tittat in hos andra, tagit stöd i ord, ljus och konturer, utan att för den skull kliva in med mig själv. Så har jag umgåtts, varit med mina tankar och känslor samtidigt som jag förankrat mig i ett nu, livet omkring mig.
Att förlora någon är i delar att förlora sig själv och sin identitet. Vem blir jag, vem är jag utan relationen till min mamma och hur kan jag leva i detta nya? Längst därinne i frågans kärna anar jag något beständigt, ordlöst.
Tacksamheten för vart andetag växer som förmågan att känna verklig kärlek till min mamma, även dagar jag inte förmår vara med henne i detta långa avsked. Jag anar att kärlek kanske är det enda egentligt meningsfulla, beständiga i livet, det annars så sköra, obeständiga och flyktiga.
Stockholm 2022
Henry Bronett
Utställningen visades första gången på Galleri Artsight 2021.
Senare också på Judiska Kulturcentret “Bajit”, Nybrogatan i Stockholm, Katrineholm Galleri 12 och Växjö Stadsbibliotek sommaren 2022.
För närvarande arbetar jag med en bok i genren ‘fotopoesi’, som jag hoppas ska bli färdig till 2023.
OBS! Är du intresserad av att få utställningen till ditt område?
Skicka ett mail med förgråan till: “info @ bronett . se”!
2 Comments
Malou Södermark
Jag läser det här igen kvällen innnan jag skall lämna min lilla by för att åka till mamma några dagar.Ikväll har hon ringt var tionde minut.Vad kan jag säga annat än att jag andas med i den här texten som går igenom alla nyckelhål i alla låsta d örrar som jag har satt upp som skydd för smärtan.Och vet du kärleken den djupaste är ordlös.Det upplevde jag den veckan jag satt vid min dementa pappas sida när han slutade äta och var på väg att lämna.En hemsk och samtidigt så ömhetsfylld tid. Henry du är en sådan mensch!Dina bilder och texten hjälper mer än du anar- för den är så äkta!
henry
Tack Malou, för att du delar och för dina så vänliga ord.
De hjälper!
Henry