De sköra ögonblicken …

De sköra ögonblicken vi ändå har
de begränsade antalet andetag vi fått som gåva
vi gör vad vi vill med dem
så gott vi kan med dem
kanske förstår vi det först så småningom
ibland alldeles försent

Mamma fick en spruta mot lunginflammation häromdagen som gjorde ont. Träffade väl en nerv i armen.
”SKITAPA!”
Röt hon ilsket åt den stackars sköterskan som väl var van vid det mesta, fast ändå… Skitapa?
”Tack”, sade sköterskan något förskräckt och lade till; ”Nu är det över”. Fast mamma blev inte precis gladare. ”Tack?” Ekade hon, gned sin onda arm och gav sköterskan en ilsken blick. Säga tack för att få ha åsamkat henne smärta? Det hade hon verkligen inte gått med på. Inte klokt!

Vi skulle gå ut och jag hade redan fått på mamma kängorna, men då jag knäppte hennes rock blev hon plötsligt yr, kunde inte stå själv. Jag hjälpte henne ner på en stol. Nog, sprutan, smärtan i armen och att hon blivit så upprörd, tänkte jag. Mamma var varm och jag tog av henne ytterrocken, snörde upp kängorna igen. Hon var orolig nu, kände inte igen sig. Jag såg. Mamma har alltid kunna röra sig, göra mest som hon vill med sin kropp. Att inte ha balans, behöva ta stöd och hjälp, gillade hon inte.

”Kanske bättre att jag går lite?”, sade hon. Det var ingen fråga. Hon sträckte sig efter mig och jag tog henne under armen. Så gick vi ett slag i korridoren. Det var nog inte så farligt i alla fall, tänkte jag lättad. Hon kunde gå själv även om hon kände sig osäker och bestämt ville ha stöd.

Sköterskan kom tillbaka. Kollade pulsen med en manschett. Den var väl något hög. En reaktion på sprutan. Dessutom hade mamma faktiskt blivit ordentligt upprörd. Inget konstigt. Mamma fick lite saft. Hon kände sig fortfarande yr och var orolig, så jag mötte hennes blick, tog hennes hand och förklarade att det var en reaktion av sprutan. Det skulle snart vara över. Inget farligt, försäkrade jag. Mamma nickade och frågade sköterskan: “Vila eller bättre att röra sig?”

Sköterskan följde med oss på ett varv till ute i korridoren. Och sedan blev mamma trött. “Vila. Jag är så tung”, sade hon. “Gör det, jag är är kvar här”, svarade jag och satte mig i soffan mitt emot hennes säng så att hon kunde se mig. Så lugnande sig allt. Den omedelbara oron gick över. Mamma slöt ögonen och vilade.

Efter en halvtimma sådär, öppnade hon ögonen igen.
”Gå hem!” beordrade hon. ”Gör ditt arbete. Ingen mening att du sitter omkring här!”
Jag såg att hon var sig själv igen, gav henne en puss på kind och sade att vi ses i morgon.

På väg hem kom jag att tänka på Tranströmers rader:
”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”

Idag var mamma pigg och nyfiken igen. Hon mindes faktiskt sprutan. Ovanligt. Minnet brukar inte sträcka sig värst långt för Alzheimers . Smärtan, tänker jag, smärta och minne hänger ihop. Erfarenheter sätter sig i kroppen. Fast det kan vi tala om en annan gång. Hon blev barnsligt glad för blommorna och asken med saltlakrits. Mamma älskar saltlakrits och vi pratade en lång stund. Jag tog hennes porträtt och så kramades vi.

”Ses i morgon.” sade jag. Hon nickade, klappade mig på kinden. Hennes hand var varm.

De sköra ögonblicken vi ändå har
de begränsade antalet andetag vi fått som gåva
vi gör som vi vill med dem
så gott vi kan med dem
kanske förstår vi det först så småningom
ibland alldeles försent
fast ändå

är det någonsin försent så länge vi andas?

© H. Bronett 2023