Det okomplicerade.
En påminnelse.
Det kom över mig idag.
Javisst ja! Sade jag till mig själv, så lätt jag glömmer. Kanske är det så att ju äldre man blir, ju närmre kommer man behov av mening? Att förstå skillnaden mellan det meningsfulla och det som är meningslöst. Det måste inte vara så för alla. Vissa tycker det är meningslöst att fundera över skillnaden. Ibland kan också jag känna att det är så och förklarar för mig själv, att bara jag bestämmer mig för att något är meningsfullt, av nödvändighet tillexempel, är det tillräckligt. Punkt slut, klart och tack!
Senare på dagen, träffar jag mamma. Hon blir så glad att se mig och blir förtjust i blommorna jag tagit med mig. Hon ger mig en stor kram, säger att hon har längtat efter mig och då händer något. I ögonblicket där, händer något hos mig. Glädjen jag tycks locka fram hos mamma, som jag för övrigt blir särdeles mallig och tacksam för, kommer tillbaka från henne och berör mig djupt. Helt oförberett blir jag alldeles varm och näst intill tårar berörd. Att jag får betyda så mycket för henne i just det ögonblicket. Att jag kan och får betyda så mycket för någon.
Hon påminner mig om det jag så lätt glömmer. I ögonblicket då jag får av hennes värme, en infusion livfullhet, upplever och förstår jag den stora skillnaden mellan det meningsfulla och meningslösa. Solklart!
Så enkelt, det vi ständigt komplicerar. Att lämna plats åt, våga låta sig berikas av, ge och ta emot det vissa kallar kärlek. Bara det. Inget mer, inget mindre. Vad du än må kalla det, ge det bara plats. Det fungerar som ringar på vattnet , ja du vet. Skillnaden i varje stund, i vad än vi gör, när vi släpper in och ger ifrån oss, blir solklar.
