Han har kvar sin säng såklart.

Fast rummet, hans skrivbord fick jag låna för att redigera fotografier. Jag frågade. Han sade okej. Tills du kommer hem igen, då flyttar jag ut förstås. Såklart, sade jag. Han nickade. Om han kommer hem igen … ja mer än på besök såklart. Han är större nu, mognare, vuxnare, eftertänksammare. Lika envis med stor integritet. Begåvad, ja det måste jag tillstå, trots att det är min son… eller ska jag säga ’fast det är min son’?

Han stannar några veckor. Sedan bär det av till Kanada igen. Han arbetar där, pluggar, tecknar hela tiden. Och så klättrar han. Klättrar, klättrar. Han tar efter sin mor i det. Hon gillade höjder – gör det fortfarande. Jag är mindre förtjust i dem, höjderna alltså. Det hissnar så bra ändå i mig. Höjder är inte min grej, brukar jag säga. Därför jag blev 1.65cm över havet. Det räckte.

Vi var hos min mamma, hans farmor. Det är samma person. Farmor sade “Hej”. Hade inte sett honom på så länge. Många månader. Fast det var något bekant med honom, tyckte hon och något nytt också. Barnbarn? Nathanael? Jamen det vet jag ju! Och vem är det här då? Undrade mamma och tittade på min son, sitt barnbarn. Och så förklarade jag för mamma. Nathanael förklarade också fast för sin farmor. Ja, det är samma person. Och mammafarmor blev så glad, kramade om mig sedan honom och tyckte att han allt blivit längre sedan sist!

Fint att ha honom här ett tag. Om än kort och ja,
han har kvar sin säng såklart.
Alltid!