I rättan tid

Jag kom precis i rätt tid verkar det…
Mamma hade tagit på sig alla kläder och rocken. Väskan hade hon över armen och så gick hon laget runt för att ta adjö. Hon skulle hem nu.

”Hej mamma!”; Säger jag.
”Jag ska hem nu!”; Svarar hon.

Jag hade tagit med mig körsbär. Det var tur. Mamma gillar körsbär. En expressen hade jag också med mig. Mamma läser visserligen inte så gärna tidningen längre, men hon tycker om att läsa rubrikerna för mig. Det är bra, då kan jag berätta om dem.

”Har de strejk?!”; Utropar hon och pekar på den svarta rubriken i fetstil.
”Nejdå inte än, fast det kanske blir om de inte kommer överens.”; Svarar jag.
Mamma pekar på SAS-piloterna som inte är nöjda;
”Då står alla på flygplatsen sedan med sina resväskor!”
Och jag svarar att det kanske blir så, fast man hoppas ju att de ska kommer överens innan det går så långt.

Jag har tagit med mig Hasselbladaren, min analoga kamera. Tänker ta några porträtt med den, se om det blir något. Det är till boken jag håller på att skriva. Den om mamma. Dikter och fotografier, texter …

Processen med analog kamera är långsam. Först måste ljuset mätas, ställas in avstånd och slutartider. Sedan får mamma sitta helt still. Inte röra sig. Det är inte bara att trycka av inte. Det är något sympatiskt med rytmen i det hela och det är lättare att ha något att göra när jag är med mamma. Pyssel under tiden vi umgås så att säga. Fast så känner jag nog annars också förresten. Har oftast med mig kameran.

Mamma gillar att jag tar hennes porträtt.
Då kan hon säga; ”Ska du verkligen ta kort på mig, jag ser ful ut idag.” Och då kan jag svara; ”Gör du? Varför det?”. Och då kan hon nicka, se lite sorgsen ut, sådär ursorgsen som bara hon kan, så ursorgsen, att hjärtat nästan går sönder på en; ”Jag hade ingen bra natt”; Säger hon. Och jag kan försäkra henne om motsatsen, säga att hon tvärtom ser väldigt bra ut! Och det kan jag faktiskt säga och mena det. För jag tycker hon gör det. Jag ser på henne och den tryckande Stockholmsvärmen verkar inte bekomma henne ett endaste dugg. Hur kommer det sig tänker jag, att hon visserligen inte är så klar i knoppen fast har tusen gånger mer ork och energi än vad jag har? Det är inte utan att jag uppmärksammar hur förutom kärleken jag hyser till henne, där också finns en stor beundran för hennes styrka.

Sedan talar jag om att jag lagt ut hennes foto på internätet och att flera hälsar till henne och tycker att hon ser väldigt bra ut! Det gillar mamma att höra och ler och säger med viss stolthet; ”Jag är trots allt 91 år! Hälsa tillbaka!” Och jag lovar att göra det och tar ett foto till.

Hon tittar på SAS rubriken igen;
”Åka utomlands när det är så här varmt hemma?”; Säger hon och skakar på huvudet.
”Ta ett körsbär mamma.”; Svarar jag.
Det gör hon gärna och spottar kärnan över balkongräcket.
”Gott!”; Säger hon och poserar stolt.
–
Henry Bronett ©2022