Mammas många ansikten

Det sitter i ryggraden, mammas. Misstänker att det kanske till del är så med hela hennes generation. Man frågar sällan efter vem det är som är ansvarig för något utan, så långt det bara går, tar man tag i det själv. Jag har i alla fall vuxit upp på det viset. Pappa var – och mamma är sådan. Här väntas sällan på att andra ska komma och hjälpa, inte heller ber man gärna om hjälp eller sitter sysslolös, när man kan göra något själv!

Man ser till att vara till nytta och väntar inte på att bli ombedd. Egalt om det skulle röra sig om att vika tvätt, ens egen eller andras, duka fram eller duka av, eller som nyss då jag kom upp för att hälsa på mamma; Hon var i färd att hjälpa en av de lite skakigare damerna på avdelningen. Damen i fråga satt alldeles för långt ifrån sin kaffekopp med kaka och hon skakade så till den grad på handen att det fanns risk för att kaffet skulle skvimpa över något alldeles förfärligt på vägen från bordet till munnen. Mamma var genast där, drog bordet närmare damens fåtölj och utan att genera sig sade hon;

”Sådär, det var bättre. Nu slipper du spilla!”

Min mamma är inte känd för att vara särskilt subtil. Hon uttrycker sig alltid rakt på sak utan krumbukter. Det fina med det är att man alltid vet var man har henne. Om hon inte gillar dig, märks det direkt. Någon större diplomat har hon med andra ord aldrig varit. Det är ju på gott och ont. Fast jag föredrar hennes handlingskraft och direkta dialog. Det gjorde den skakiga damen också. Deras ögon möttes och de log åt varandra.

Tänker att vi har mycket att lära av den här inställningen till livet och vår nästa. Att inte vänta på att vara till nytta. Inte gå förbi någon som behöver hjälp av rädsla för att vara till besvär. Ta tag bara, utan krumbukter och åthävor. Klart är att ibland kan det vara bra att fråga först. Alla tycker inte om att bli hjälpta, särskilt inte om de inte ber om hjälp. Även om det inte mammas sätt. Hon frågar i bästa fall efteråt.

© H. Bronett 2023