Olika världar …

Det är ju inte nyår än. Fast det känns att nedräkningen liksom har börjat inte sant? Märker att jag går i tankar, att det snurrar lite i mig, året som går mot sitt slut… fast mer om det senare.

Idag var vi med mamma på fik, brorsan och jag. Mamma var på riktigt gott humör, ja strålande faktiskt!

När vi kom ut på trottoaren, hälsar hon på brorsan som väntat på oss. Sedan tittar hon på mig och undrar varför jag inte hälsar på henne. Är du inte glad att se mig, undrar hon. Jag förklarar att jag redan sagt hej och att det var jag som hjälpte henne på med kängorna uppe i lägenheten, åkte ner  med henne i hissen (vi tog en selfie) och att det är jag som håller henne under armen ju, för att hon inte ska halka på det isiga underlaget… ja och för övrigt är jag allitd glad att se henne!

Jahaa! Säger mamma och klappar mig på kinden. Sedan förklarar hon att eftersom hon inte tittade ner, så såg hon inte att det var jag som snörde på henne kängorna! Jag ler också därför att hon får mig så ofta ännu, att känna mig som en liten pojk.

Så ofta de vuxna hittade på konstiga förklaringar till allt möjligt. Var det inte så också för er? Det var något konstigt med vuxnas förklaringar ibland, det liksom kändes i magen. Om lögnerna var små, vita eller grova, förklaringar kanske för att den vuxne  känt sig ertappad, avslöjad, lite skamsen … ja det kändes i magen när man var liten, att något inte stämde.

Och vi lär oss snabbt. Också för att slippa kritik, bli kallade för dumma, hittar vi på förklaringar. För det mesta tycker jag nu för tiden att det är helt i sin ordning. Jag kan till och med känna kärlek till våra påhitt. Att vi hellre hittar på, än att erkänna att vi gjort något dumt eller pinsamt. Och vissa förklaringar blir ju särdeles avancerade och vissa kan till och med tjäna sitt uppehälle på dessa påhitt – som författare, t.ex. vi skriver hela romaner till slut, påhitt om allt möjligt pinsamt.

Funderar ofta kring var verkligheten egentligen ligger mellan oss människor. Alla våra historier. Sagan vi berättar om våra liv… Det är dråpligt, det är roligt, ofta vansinnigt förvirrande och djupt mänskligt. 

Med mamma är jag i flera roller, berättelser och tider samtidigt. Både som vuxen och som barn, är jag. För jag är min mammas barn såklart, fast också nu hennes förälder och ibland hennes man. Jag tar lite hand om henne, lite allt mer som son, som vuxen, som man… Och hon är min mamma, mitt barn, var finns det som är sant i allt det? Allt är väl sant tänker jag…?

Mamma har sin värld, sin verklighet. Den hon alltid haft. Som jag min, som du som läser detta din. Vi måste inte insistera på att ha rätt, att förklara hur det egentligen ligger till. Att vår värld, vår berättelse är den enda sanna. Och man får lära sig att inte genera människor i onödan med sin sanning, sin berättelse. Låta det vara som det är bara.

Vi behöver inte leva i samma verklighet eller sanning. Vi kan existera parallellt med och för varandra. Och genom en framsträckt hand, en vänlig blick, kan mötas ändå på gemensam grund ett slag.

Så länge vi kan leva och låta leva, tänker jag på väg hem. Blir ofta lite åt det melankolisk, då jag sagt adjö till mamma nu. Det är inte viktigt att ha rätt. Förhoppningsvis kan vi mötas genom en framsträckt hand ändå till slut – om vi vill, om vi väljer. Eller så låter vi bli. Det är också i sin ordning. Man måste inte mötas, man kan bestämma att skiljas också.

Så länge vi har förmågan att leva och låta leva… Det tror jag ändå måste vara vår gemensamma strävan, vår gemensamma berättelse.

Tack ni som orkat med mina tankevindlingar ända hit!

Henry Bronett ©2023