Som en loop …

I perioder är det lugnt.

Livet är enkelt, relativt bekymmersfritt. Okomplicerat. Med hjälp av den vänliga och tålmodiga personalen, har mamma sina rutiner. Morgon, middag, kväll, promenader, olika aktiviteter och vila. Ibland pysslar hon på sitt rum med blommorna eller göra ingenting. Ingenting är också okej ibland.

Men så kommer förvirring och osäkerhet. Den syns i hennes ögon. Hon ser på mig och frågar sig och mig var hon är. Vad gör vi här, vill hon veta. För hon vill gå hem. Behöver få gå ut, gå hem! Det blir till en loop. Ett mantra. Varför kan jag inte få gå hem, nu vill jag gå hem!

Idag fungerade min förklaring. Du är här på ”hotellet”, bara tillfälligt (vi kallar mammas hem för det). VI är har, bara tills de har bytt ut de gamla el-kablarna hemma. De är från trettio och fyrtiotalet. Man får inte ha gamla kablar. Det kan börja brinna. Det tar högst en vecka, sedan åker vi hem.

Det var begripligt för mamma. Förklaringen fungerade. Den här gången. Fast inte med en gång. Jag drog säkert samma historia ett tiotal gånger. Berättade om igen och om igen. Sedan visade jag mamma var hon bodde. Tillfälligt. Här, visade jag, hade hon sin säng, sin soffa och sin tandborste. Så gick vi runt på hennes rum, kände på soffan, sängen och hon visade mig sin hårborste. Min hårborste! Sade hon, liksom för att försäkra sig om att det också var sant – att det faktiskt fanns något som var tryggt, något hon kunde känna igen, något som var konstant.

Det gör hemskt ont att bevittna. Mammas förvirring och utsattheten är tydlig. Är jag där så gör jag mitt bästa att förklara. Envist, lugnt och tålmodigt, om och om igen. Låter henne ställa samma oroliga frågor, gång på gång, på gång, på gång, på gång. Till slut brukar det gå över. Som en skiva med ett hack som någon äntligen, lyfter skivnålen från, över till en annan visa. Ja, till slut brukar det gå över.

När jag gick idag, kramades vi länge och jag lovade komma tillbaka vid ett-tiden nästa dag. Jag vet att hon har glömt att jag ens varit där, ibland bara sekunder senare.

Fast ändå, ett tag var jag där, ett tag möttes vi, ett tag lyckades jag lugna mamma, ett tag. Den här gången. Och ibland är det allt vi har också annars, allt vi får. Dessa små ”ett tag”.

Det finns alltid lite sorg, ibland mycket, då jag lämnar mamma för dagen. Fast också tacksamheten finns där. Att jag får möjlighet att ge igen något, för allt det hon ändå givit mig. Mat, kläder, livet. Det kan tyckas pekoral att uttrycka sig så för vissa, men för mig är det gåvor som jag känner stor tacksamhet för ..
… och inte bara ett tag.