Förutom den gången …

Använder dem sällan.
Helst inte, nästan inte alls. De fyller mig med visst missmod. Förutom en gång, särskilt förutom en gång… Jag glömmer dem överallt också, dit jag helst inte vill tillbaka. Hellre får de bli kvar.
På bussen, på väg till bekantas bekantas trista nybygge med den pinsamma tystnaden som blev, eller fiket med de torra bullarna och vattniga kaffet i Östersund, i x:ets, pappas bil som luktade blöt gammal hund och på mötet med den uppblåsta VD’n som absolut måste ha sista ordet, där blev den liggande på hans fula konferensbord, som ett sista ord. Och i tamburen med hundkopplet på galgen hos x:et efter vårt sista gräl, det allra sista, läktarplatsen på derbyt med slagsmålet också, vi gick därifrån utan det. Fast under terassen i ösregnet, särskilt den gången då vi kysstes helt utan brådska tills det slutat regna … förutom den gången, blir jag oftast lite missmodig av dem.
Fast såklart, på avstånd är de fina att se på… på avstånd är de som vackrast.
–
H. Bronett ©2024