Berättelsen så här långt..

Ett fotografi från nyligen av min mamma. Hon har Alzheimer sedan ett par år. Vi sitter i köket, fikar. Hon häller hett vatten över kaffet, silar det sedan med en tesil ner i koppen. Ibland vill hon ha mjölk i. Fast inte alltid. Hon tycker om smaken säger hon. Jag avstår. Hon gör en smörgås med honung fast glömmer den sedan på köksbänken och frågar istället vem det är på fotografiet som hon har där på väggen.

Det är Irena med Nathanael.
Irena?
Ja, Nathanaels mamma.

Svarar jag och hämtar smörgåsen hon glömt att hon vill äta. Vi sätter oss. Fikar. Jag tittar på henne, hon som är min mor. Vilka vi är för varandra nu och har varit. Vem är hon, vem är jag för henne? Svaret varierar, förändras från stund till stund. Hon talar olika med mig inom loppet av några minuter bara. Ibland är jag hennes son, ibland någon sorts vän, kanske hennes man? Osäkert. Det skapar oro i mig och jag har ständig beredskap att försöka svara utifrån hennes behov, snarare än vad som är sant.

För vad spelar det för roll om något är sant, ifall det skapar ytterligare oro för henne? Alltså försöker jag efter bästa förmåga kliva in i hennes värld av oro, faror, ibland glädjeämnen och söka lugna. Hon berättar om sådant jag aldrig hört talas om och nu med tiden också gett upp att söka förstå. Om det kanske är verkliga minnen eller rena påhitt bara, vet jag inte. Det är allt på en gång. Hjärnspöken. Ja vad spelar det för roll om jag påpekar vad som är sant eller inte? Det skapar bara ytterligare frustration, osäkerhet, oro för henne. Bättre låta bli.

Försöker hitta balansen i mig. Att inte bli indragen personligen. Att inte bli indragen personligen. Det är svårt och lyckas inte alltid. Hon är min mor. Jag är hennes son. Det är personligt fast Alzheimern gör kontakten svår och ibland omöjlig. Vi kan nå varandra på ett innerligt, icke-kommunikativt plan. Om jag är vänlig, kärleksfull. Om jag behåller lugnet. Alzheimer får samtal att verka logiska och klara först… sedan, omärkligt kommer osäkerhet och plötsligt finner man sig i fritt fall. Det gäller att vara på sin vakt, ha sina känslor i styr och inte bli indragen personligen. Fast det är personligt, även fast det inte får vara det för mycket. Inte för mycket får jag låta det bli mina känslor, jag sonen till en mor, utan måste vara mer en person som hyser kärlek till nästan generellt. Ja så måste det vara och det lyckas inte alltid. Och det gör lika ont var gång jag går därifrån. För jag är hennes son, fast hon inte längre är min mamma, även om hon är det ändå. Att inte kunna nå henne längre är till del att inte få ett avslut. Det är oss inte heller alltid förunnat. Jag vet. Efter förmåga är jag närvarande, vänlig, förstående och försöker att inte bli personligt indragen. Efter förmåga lyckas jag. Men inte alltid. För jag är hennes son.

Mamma mår efter omständigheterna utmärkt. Fast är för ensam. Samtidigt vill hon inte iväg på de aktiviteter jag försöker ordna. De börjar för tidigt på morgon eller tycker hon att det är på tok för gamla människor där. Hon som själv snart fyller nittio. Kroppen är okej. Hon går oftast fem kilometer var dag. Minst. Det behöver hon, annars blir hon för orolig. Att sitta still och overksam för länge, passar henne inte!

Promenerar vi ihop, behöver jag inte gå långsamt, snarare tvärtom. Kärringen har väldig fart! Alzheimer påverkar inte hennes kropp, bara hjärnan. Minnet i närhet sträcker sig ibland bara någon minut och samtalen kan lätt hamna i ett återupprepande. Vi ses var och varannan dag, rings alltid minst fem gånger om dagen. Alltid. Minst. Och jag svarar alltid för det kan ju vara något allvarligt. Det kan ju vara det. Fast oftast är det förvirring som hon behöver hjälpa att förstå, hon behöver lugnas. Trygghet:

Vad är klockan?
Den är tolv.

Är din son hemma?
Han är i skolan.

Var är min hund?
Tanja lever inte längre, det var många år sedan mamma.

Det står en man utanför dörren!
Låt honom stå, han gör inget.

Vad är klockan?
Kvart över tolv.

Var är min hund….”

Relation till föräldrar, så är min erfarenhet, är sällan okomplicerad. Mamma som genomlevt ett andra världskrig bl.a. i en bunker i Hamburg, en stad som nästintill blev jämnad med marken, ser inte livet från en trygg punkt. Tvärtom. Post traumatiskt.

”Det var svart av flygplan på himlen.” Berättar hon om de allierades bombplan. Hon var kring de tio och jag känner närvaron av liken begravda i ruiner, när hon berättar om det hon upplevt. Bunkern hon satt i kunde motstå tryckvågor från direkta träffar. Den stod på fjädrar, sade hon. Alla bunkrar var inte beskaffade så och träffades de utan fjädrar av bomber, kunde trycket göra att lungorna sprängdes på människorna som sökt skydd i den. Så berättar mamma. Mot krigsslutet höll någon av syskonen alltid platser i bunkern, alarmen kom allt tätare och till slut var det inte många minuter mellan alarm och bomber.

Bunkrarna i Hamburg, kan man googla. Stora monster av betong. Högst upp någon sorts kanoner att skjuta ner de allierades plan med. De goda mot de onda blir en avsevärt mer komplicerad fråga när det drabbar barn. Krig drabbar barn. Mamma har berättat mycket om den tiden. Om rädslan då Nazisterna tog över, om Novemberpogromen -38. Fast också om närhet till syskonen. De var tio, samt två extra barn som hennes mor tagit in, oklart var deras föräldrar blivit av.

Är din son hemma?
Han är i skolan mamma.

Vad är klockan?
Kvart i ett. Ska vi gå ut en stund?

Ja.