Bevægelse!

En sak jag ofta tänker på och säkert får tillfälle att återkomma till är dörrar. Menar då livsdörrar, möjlighetsdörrar, sådant som leder vidare, till något nytt. De som överraskar. Det är bara när processen är igång som vi ser dem. Så blir de synlig, dessa dörrar. Säkert existerar de annars också, fast om vi inte är i rörelse, förblir de osynliga. Det tänker jag i alla fall om dem just nu.

Det ligger i själva rörelsen. Bevægelse som danskarna säger. Min pappa sade det i alla fall. Såg på mig sorglöst, glatt och sade med värme: ”Bevægelse, kan du ikke huske det, dit dumme fjols?”. Pappa var född i Danmark, gick i skolan där. Han borde veta. I rörelse synliggörs dörrar och visst inte angenäma alltid. Så går det inte till. Ibland kliver vi rakt in i de käpprätt åt skogen, bottenlösa stupen också! Frygtelig!

Fast det där märker vi förstås först den dagen vi landar. I efterhand får vi veta. När livet här är slut, då först kan vi se hur det hela landade med oss. Spännande inte sant?

Nå, fast jag glider från ämnet. Ett av mina många fel. Min svensklärare i skolan Alli, skrev ofta med rött på mina uppsatser: ”Utmärkt, underkänt. Du håller dig inte till ämnet!”. Kanske är det för att jag upplever ämnet som oftast egentligen ointressant? Är inte egentligen ämnet bara ett sorts medel för att komma i bevægelse. Jag misstänker att det är bevægelsen som i själva verket är det egentliga ämnet! Bevægelse är poängen. Utan den inga dörrar!

I höstas fick jag ställa ut på Galleri ArtSight. Att göra den utställningen som den växte fram på det viset var nytt för mig. Att hylla mamma, beskriva min kärlek och mina tankar till och kring henne gladde mig stort. Jag är Carl de Boullosche stort tack skyldig för att det blev så fint!

Och så träffade jag Johnny Persson från Katrineholm.
I varje församling, grupp, kommun finns sådana människor. Lite utanför systemet 9-17 som aldrig egentligen har stängt varken lördagar eller söndagar. En person i ständig bevægelse som inspirerar och till och med ruskar om lite. Johnny körde precis till Stockholm bara för att hämta min utställning. 158 fotografier och texter om min relation till mamma och hennes Alzheimer. Det blev så sedan vi träffades på Galleri ArtSight i Stockholm första gången. Och vi har haft kontakt sedan dess. God, direkt, okomplicerad och jag ser fram mot att få ställa ut hos Johnny på hans Galleri 12 i Katrineholm i vår.

Bevægelse synliggör dörrar, överraskande, oanade. Så är det med livet. Det är bara att öppna och kliva in… ja eller låta bli.

Kan du ikke huske det dit dumme fjols?


Henry Bronett ©2022