Vägen vi slår in på …

Det är min övertygelse att det gör något med oss, att döda en människa.
Jag har träffat militärer som kommit hem från krig, människor som inte haft mat för dagen och gjort; ”Det som var nödvändigt för att överleva”. Och min känsla är att det har hänt något med dem, något har gått sönder. Kanske för alltid

Samförstånd och kompromisser är något jag alltid trott på. Tveklöst har jag sett dem som möjliga. Alltid. Det finns alltid en lösning! Så har jag vuxit upp, så har jag lärt mig…

Krig är en motbjudande tanke. Fruktansvärd omsatt i verkligheten. Vi ser dess följder nu, på håll, åtminstone ännu. Putin och Hamas angrepp, det nödvändiga försvaret, de många traumatiserade, döda… det kommer att ta generationer, när och om det en gång blir fred, innan dessa sår har läkts.

Så måste man ta till vapen? Varför inte göra som Gandhi, eller King. Ett sådant mod, sådan envishet och klokskap de visade genom ickevåld. En sådan kärlek till livet! Så tvingade Gandhi engelsmännen att ge sig av till slut. 

Fast, tänker jag, det förutsätter att vi möter en fiende vars grundvärderingar på något vis ändå liknar våra? Om det inte finns en, om än aldrig så liten ens skamkänsla i att utföra ett sådant fruktansvärt dåd, som att ta livet av en annan människa, hur gör vi då? Hur bemöter vi dem som jublar åt de brutalaste våldtäkter, halshuggningar, avskyvärdaste mord?

”Titta så många jag dödat med egna händer, din son dödar judar!” (fri översättning av en inspelning där en Hamasterrorist ringer sina föräldrar och stolt berättar att han har dödat tio människor med egna händer, den 7e oktober).

Skulle vi klara oss om vi antog Gandhis strategi, mot människor som anser att “otrogna”, får behandlas hur som helst. Liksom Nazisterna förr har judar idag och under lång tid avhumaniserats av den islamistiska terrororganisationen. Tidigt får barnen lära sig att judar är svin och råttor och Hamas gör ingen hemlighet av att vilja utplåna staten Israel och dess invånare. Hur gör man i mötet med en sådan tro, ideologi, där människor dessutom ser livet efter detta som det viktigaste och att få dö som martyr som det högsta, eftersträvansvärda? Finns något alternativ till att försvara sig, att gå i krig?

Hur skulle du göra inför en verklighet där själva din existens är hotad? Slå tillbaka? Så tänker i alla fall jag. Samtidigt, är det är min övertygelse att det gör något med oss detta att döda en människa. Att något går sönder. Kanske för alltid …

H. Bronett ©2024