Den dagen är inte nu.

Så mycket jag bär i hjärtat nu…
Och en dag ska jag skriva fritt om det. En dag då jag har orden. Den dagen är inte nu. Ägnar mig åt annat. Sådant som finns i det lilla. En utställning i Karlstad hos Mats Bergman, anteckningar till en kommande utställning och så läser jag, hämtar kraft ur Hesses: “Das Stumme spricht”.

Jag har blivit tystare.
Och så går jag till mamma förstås. Det är en förmån. Vi talar om vädret och min son och om att hon gillar choklad och saknar sin man och vi håller handen och kramas mycket. Det gör vi. Ibland tystnar vi båda. Ibland försvinner jag bort i tankar och då jag kommer tillbaka möter jag hennes blick.

Hon ser att jag har mycket på hjärtat nu.
Hon vet, känner igen. Hon känner mig och nickar. Fast hon inte formulerar sig på mitt sätt förstår hon att jag väntar på orden, vet att jag blir mer sluten när det är på det viset med mig. Hon känner igen. Det blir tystare runt mig, i mig. Och jag lyssnar inåt, väntar på att det sakta formas något begripligt.

Och en dag ska jag tala om det,
skriva fritt om det. Det vet jag. En dag ska jag tala om det som just skett. Denna oerhörda bestialitet, de vidrigaste av dåd och det efterföljande jublet över hela Europa …

Den dagen är inte nu.
Nu är jag med mamma, hos mamma och det är kärlek här. Och jag förstår hur tacksam jag är att få ta emot den av mamma, kunna ge den till mamma. Det är i alla fall något begripligt, mänskligt, viktigt. Det enda som till slut betyder något. Att kunna ta emot och att kunna visa ja, våga visa det.

Fast en dag ska jag tala om det, skriva fritt om det…
men den dagen är inte nu.