Fria tankar kring oss själva

Non foras ire
in interiore homine
habitat veritas

Ett av många kloka citat i C.G. Jungs spännande självbiografi, hans resa in mot ett själv.
”Gå inte vilse, i det inre av människan, bor sanningen”. Citatet fastnade särskilt och på en gång, som det kan bli när man snubblar över något viktigt, möter en förklädd gud kanske eller blir kär. Det spelar ingen roll om för alltid eller tillfälligt, händelsen blir med dig sedan hela livet.

Så var de orden för mig. Ibland glömde jag dem såklart. Särskilt om jag blev upprörd eller stressad, då slog jag ifrån mig. Fel fanns hos andra, det var jag övertygad om och hötte med näven åt gud, den orättvise. För inte var det hos mig det brast. Nä! Och så kunde jag bli som i japanska samurajfilmer eller operor, utan mellanlägen. Allt blev Sturm und drang”, ”Ack och ve!”, ”Djävlar och anamma!”. Och blev det riktigt illa, hamnade jag i en operett av det sjaskigare slaget, där det inte bara smälldes i dörrar, utan de föll av gaveln! Och andra tvingades se på, stå ut medan jag spelade upp mitt register om alltings fördjävlighet den jag straffats med och som på intet vis var min förskyllan!

Non foras ire …

Fast det händer mer sällan nu. Kanske att jag blivit visare, eller bara tröttare på att höra mig upprepa dumheterna? Det kanske är samma sak, visdom och trötthet? I viss mån är det nog så, tänker jag åt mig själv, där jag ser mig i badrumsspegeln på morgon. Ansiktet där som tittar tillbaka på mig i en trött selfie …

Selfie-kulturen är nog på rätt väg, fast har fastnat på markplan liksom. Kanske har ingen talat om att det finns en trappa ner, en källare och något till och med som ligger djupare under? Instagram och FB har många selfiessare. Tjejer som visar tränade rumpor eller pumpade läppar. Killar gör armhävningar, rakar brösthår och visar sina pomaderade skägg. Och så en selfie på det.

Non foras ire …

Ja nog är de på rätt väg. Att se på sig är en början, fast man skulle inte stanna vid vid skägget och rumpan, utan fortsätta inåt hjärtat till. Vidare in mot skuggorna där inte längre fast mark finns under fötterna och gränsen för ’utan återvändo’ blir hårfin. Där galenskapen viskar åt oss från andra sidan att komma över. Där finns den verkliga selfien.

Där pulsslagen hörs lika tydligt som var du under vatten i ett badkar. Bristande slag och dubbelslag, tydligt hörbara omöjliga att undkomma. Där, till syret tar helt slut, finns den verkliga selfin. Och tungviktare som Jung, van Gogh eller Spinoza, Nietzsche, Beckett viskar, skriver, målar, sjunger, komponerar käftsmällar åt oss därifrån, visar oss vägen.

Visar oss hur ofullständiga, ofullbordade vi är, visar oss att vi är allt utom färdiga eller bra nog och att vi aldrig någonsin kommer att bli det – och vidare, att det är som det ska vara.

Non foras ire …

På det att vi må stå ut med oss själva som vi är. Och kanske en dag, fast utan garantier för att det alls ska bli så, vi vågar ta emot det vi behöver, längtar efter mest av allt, skulle en gud förklädd råka erbjuda oss det.

På det att vi en dag mäktar säga: Ja!