Den sista av 38 – roman
Henry Bronett
DEN SISTA AV 38.
Tegar Förlag.
Vackert ändå och överraskande att den lät sig skrivas.
Alltsedan jag var helt liten kring farmors och pappas bokhyllor, där jag doftade, tittade och kände på bokryggar med spännande titlar som: ”Judarnas krig mot Romarna” av Lion Feuchtwanger och där jag första gången stiftade bekantskap med Scheherazade i Tusen och en natt, har jag tänkt: En dag ska jag skriva en roman tillräckligt tjock för att passa i åtminstone en bokhylla.
Så fort jag lärde mig att skriva, skrev jag också gärna. Som liten gav jag ut små egenfabricerade tidningar med artiklar om familjens upptåg med rubriker som: ”Porslinsvas krossad i vardagsrum – mor högeligen upprörd – förövaren ännu på fri fot!”. Även melankoliska etyder som den om den ensamma kvinnan under sitt paraply i vårregn – som skrevs av en särdeles allvarlig åttaåring (jag). Fast stoff till en roman, letade jag länge efter. Även på cirkus där jag växte upp, letade jag efter den bland elefanter i stallet och bak ridån där artister värmde upp och snart (oftast!), rusade in i manegen.
Fast av så många anledningar, dem vi ofta sammanfattar i ett ord: ”livet”, blev allt det jag såg aldrig romanstoff. En del kan nog tillskrivas mitt temperament. Jag är intuitiv och saknar det tålamod som romanen kräver. En god vän kallar mig ’centrallyriker’ (fint ord!). Kort, koncist, rakt på sak ska det vara. Därför skriver jag gärna poesi och historietter (ett favoritord). Med tiden föll lusten att skriva en roman bort. Men ibland då jag såg åt bokhyllan, om det fanns plats för en bok där, sörjde jag min roman, den jag aldrig skulle skriva.
Den sista av 38, var heller aldrig tänkt att skrivas. Meningen var att publicera en diktsvit, en uppgörelse med mitt judiska arv och allas vår bristande förmåga att sätta oss in i nästans sätt att tänka. Fast då jag visade diktsviten för en kär bekant, författarinnan Christine Falkenland, med förhoppningen att hon skulle säga något i stil med; ”Ja, vad bra! Ge ut bara!” Svarade hon istället: ”Ska du verkligen nöja dig med dessa tolv sidor? Det är så mycket i den här dikten, titta på den igen!” Eftersom hon är en särdeles klok person, gjorde jag också som hon sade. Jag tittade igen och greps av detaljer som legat dolda mellan raderna. Detaljer som blev till ord som gaddade ihop sig till meningar, som till sist blev tillräckligt många för en roman, mitt bristande tålamod till trots.
Numera tänker jag att romanerna gömmer sig mellan rader i korta berättelser, dikter, döljer sig i meningar som dyker upp i konversationer. Man får lyssna, förmå sig dyka ner i detaljerna, tända ljus i det underliggande mörkret. Tålmodigt får man vänta där, låta orden stiga likt gasbubblor ur ett gyttjigt träsk. Kanske dyker berättelsen upp till sist och låter dig skriva den, innan den försvinner som en gasbubbla med ett mjukt: ”plopp!”
Vackert ändå och överraskande att den lät sig skrivas tillräckligt tjock för att passa i åtminstone en bokhylla.
Henry Bronett
Ps. Den sista av 38 kommer till våren 2025!
