Allt som finns.
Det har blivit många porträtt av mamma de senaste åren fotograferat henne både med min analoga Hasselblad och med min digitalkamera Skriver tänker mycket om henne och om min relation till henne och Alzheimers sjukdom den som drabbat oss ja oss inte bara henne Har för länge sedan slutat söka logik i våra samtal att förklara något, bestämma något går inte längre än just i ögonblicket. Tiden finns inte på samma vis inte heller ett samtals raka linje med dess fria följsamma associationer Allt är fragment, ett hopplöst pussel av skärvor meningslöst skulle man försöka få ihop dem istället för att låta dem ligga bara och beundra mosaiken Ibland ser jag henne, det glimtar till och vi hittar tillbaka till det bekanta, det syns i ögonen tror jag mig känna vi är där båda två plötsligt i samma rum i samma tid i allt håller kärleken ihop oss ihop mig som en tråd mellan oss tänjs den ut allt mer ju längre bort ifrån varandra vi kommer ibland tänker jag att den ska brista ibland vet jag att det aldrig kommer att ske att den kommer att hålla över alla avstånd oändlig utanför tiden är den allt som finns. - © H. Bronett 2023
TIDIGARE
