Dödens profeter.

Mammas liv har inte, som för så många i hennes generation varit helt okomplicerat. Krig sätter spår och hennes sjukdom, Alzheimers har varken gjort det vackrare eller lättare.
Och jag tänker då jag håller mammas hand, känner rädslan så tydligt, hur vilsna är inte dessa människor. Dessa Putins, dessa Mullor som sätter död och hat, inte liv och kärlek främst. Profeter som förhärligar våld som föder lidande och inget annat.

Idag var en svårare dag med mamma. Efter det att vi kom hem från fikat, visste hon inte riktigt var hon var och kanske inte riktigt heller vem? Hon kände inte igen någon eller något, med undantag, som tur var… mig. Och hon ville absolut inte att jag skulle gå, annars ville hon gå med mig. Inte vara ensam.

Och jag begrep. Stannade. För vem vill vara utlämnad egen oro och vilsenhet oavsett vi har Alzheimers eller ej?

Och även om jag sagt och skrivit det många gånger, gör jag det igen:
De som gör det drägligt både för mamma och för mig, är den fantastiska och vänliga personalen
där hon bor. De som var dag visar vänlighet, tålamod långt utöver vad plikten fordrar.
De som orkar varje dag också då vi anhöriga inte står ut.

Så oändligt tacksam för personalen där mamma bor!

Och skriver ner mina tankar, den som kommer medan jag fotograferar henne.
Det är också en del av livet, som vi annars kanske låter bli att se, låtsas om.
Det svåra vi behöver hitta kärlek, ge varandra kärlek till att stå ut med
när det blir svårt både i oss själva och andra.

De kommer dessa fruktansvärda ögonblick
igen och igen
jag har alltid vetat om dem
levt med dem sedan jag var liten
innan jag hade orden visste jag
att mörkret kom över dig

redan innan du visste det själv

jag såg då som jag ser det nu i dina ögon
det fruktansvärda mörkret
meningslösheten utan förankring

doften av lik bland ruiner
och verklig hungersnöd utan slut
så är det i din absoluta vilsenhet
där ingen finns att sträcka ut handen till

den har alltid varit med dig
sedan kriget antar jag
som barn hade jag inga ord för det
som jag har dem idag då mörkret bryter fram
idag behöver du inte ta min hand hålla fast mig
som då jag var liten

idag tar jag din hand ser dig i ögonen och
tillsammans väntar vi ut mörkret
idag bär jag det med dig så gott jag kan
inte som då jag var liten av tvång
utan frivilligt av kärlek

för att jag älskar dig.
-
© H. Bronett 2023