Du tror ditt och jag tror mitt …

”Du tror ditt och jag tror mitt och båda kommer vi nog dit vi ska ändå till slut”.

Den senaste tidens bokeldande har fått mig att fundera. Koranen är ju bliven populärast att tutta eld på just nu verkar det. Moseböcker och Nya Testament är inte lika aktuella nu. Det går väl mode i sådant mer än att den ena boken brinner bättre än den andra, tänker jag.

Fast visst är det olämpligt och respektlöst, om än tillåtet i alla fall ännu ett tag. Beror nog på hur länge vi vågar låta det förbli så i vårt land. Skälen till att människor känner sig manade att bränna böcker är många. I genuin protest kanske eller i provocerande syfte eller för att man anser viss litteratur olämplig. Under Nazitiden ska man ha kommit in till Doktor Sigmund Freud och utropat: ”Herr Doktor man bränner era böcker på bål!”, på vilket den gode Doktor Freud lugnt ska ha replikerat: ”Det är ändå framsteg, förr i tiden hade man bränt mig”.

Visst är det dumt att bränna böcker oavsett vilken sort. Man kunde ju faktiskt bara låta bli att läsa dem. Konsten är också att veta när och när inte man bör låta sig provoceras. Det är enligt vissa biologers studier (läs gärna Dr. Robert Sapolsky i ämnet), en betydande faktor för ett längre liv, att veta när och när inte man ska bli upprörd.

Oavsett vilken sorts tro, är tro såklart något vi alla ska respektera. Likaså ska troende såklart respektera andras o-trohet. Men dit har vi ju inte riktigt kommit. Inte än. I vårt land är det i alla fall en strävan. Det är bra.

Något vi eventuellt kunde fundera över är det som gäller för en särskild sorts trosuppfattningar. De som anser sig vara bärare av den enda sanningen. Det finns faktiskt några som anser sig vara just det; innehavare av den enda sanningen! På fullt allvar säger de att bara deras tro är den allenarådande vägen för alla människor (du och jag inkluderade alltså). Endast genom deras sanning kan vi nå högre höjder, ja till och med paradiset, det som eventuellt ligger annorstädes än på jorden, var är i skrivande stund något oklart.

Kunde det kanske vara läge att här överväga en nyans? Tänk om vi ville avstå att tvinga på andra människor vår sanning och helt enkelt låta de hugade, nyfikna, de intresserade och manade själva få upptäcka den?

Inställningen att vi inte har den ’sanna tron’ och därför måste övertygas, konverteras och till slut också med våld, leder till komplikationer. Vi kunde kanske lära av och ta efter dem som följer devisen:

”Du tror ditt och jag tror mitt och båda kommer vi nog dit vi ska till slut ändå”.

I en sådan värld kände vi oss kanske mindre uppeldade av de bokeldande och bokeldande mindre provocerade av böcker och så mindre benägna att tutta på?

Som många andra, har jag talat med Hen om detta. Varför är det så svårt med andras tro och egen vetskap? Finns liksom till Rom inte många vägar till sanning och eller frälsning? Måste den nödvändigtvis se ut på ett enda sätt för alla? Hen höjer då ett ögonbryn, skakar på huvudet och jag anar en tung suck. Tja vad gör man väl? Fast kanske:
”Om du trodde ditt och jag mitt, kom vi nog dit vi skulle ändå till slut”.

Vad tror du?
–
© H. Bronett 2023