Jag tänker inte längre vänta.

Jag tänker inte längre vänta tills i morgon.
För tiden gör som den gör med oss.
Skjuter på. Går vidare i hopp och skutt.
Ibland rycker den till plötsligt.
Plötsligt blir det vackert. Plötsligt obehagligt.
Plötsligt med ens är inget som det varit.
Inget är som vi minns det.Så får vi minnas det.
Här är jag med dig nu. Som det är nu.
Och du ler när jag tar fram kameran.
Tycker om att jag fotograferar dig.

”Ska jag skratta?”, undrar du och rätar något på ryggen.
”Har du något att skratta åt då?”, undrar jag.
”Nej”, svarar du med besk humor i rösten.

Det skrattar vi åt.
Jag vill inte längre vänta med att träffa dig tills i morgon.
Inte låta tiden gå för mycket utan att jag får se dig.
Utan att se dig känna igen mig. Utan att jag håller din hand.
Det är tydligt, en dag ska vi vara utan varandra.
Och jag tänker inte längre vänta tills i morgon.

© H. Bronett 2023