Varken mer eller mindre.

Häromdagen vid den lilla sjön vid stora skuggan på Djurgården, hörde jag följande dialog, inte långt från en jag själv varit i:

“Jag älskar dig” – sade han innerligt.
“Vad menar du med det” – svarade hon misstroget.

En av de underfundigaste berättelserna jag vet, är den jag hörde för första gången berättas av Joseph Campbell, en professor i litteratur. Han var även expert (så långt man nu kan vara det), i att jämföra mytologier och religioner. Jag kan varmt rekommendera hans böcker – eller lyssna på t.ex. hans samtal med den amerikanske journalisten Bill Moyers (hittas säkert på You tube bl.a.).

Joseph Campbell berättade helt kort, nästan i förbigående i en intervju om en predikan Buddah, ska ha hållit som var helt ordlös. Hans enda handling lär ha varit att hålla upp en blomma. Bland alla de närvarande, sägs endast en; Mahā Kāśyapa, ha börjat le och visat att han hade förstått. Jag tyckte genast att det var något spännande med den korta berättelsen, fast jag inget egentligen begripit. Vad hade Kāśyapa förstått så stort om blomman Buddah visat upp? Det väckte min nyfikenhet och berättelsen blev med mig, har varit med mig sedan dess.

“Jag älskar dig” – sade han innerligt.
“Vad menar du med det” – svarade hon misstroget.

Det fick mig att tänka på blomman i Buddahs ordlösa predikan och jag kunde inte låta bli att le. För att ta emot och att ge ärligt utan förbehåll är en konst. Det vi ser är ibland faktiskt allt som finns och att förvänta sig något annat, mer eller mindre är att inte se det vi har framför oss. Livet, ibland fruktansvärt fast också fantastiskt vackert. Något att ge, något att ta emot, varken mer eller mindre.

hb ©2020.