Blåhavet.

Non foras ire
in interiore homine
habitat veritas
     – C. G. Jung.

När jag sorterar blir det snålt på ord. Utåt hörs inget. Först behöver jag förstå vad som sker i mig. Hur det känns, vad som är sant i mig. Orden brukar ta sig tillbaka efterhand. Som i havsbandet efter hårda vindar och upprört vatten. Det stillar sig, sedimentet sjunker till botten, sikten klarnar och man ser det som blåst upp på land så väl som det som finns i vattnet.

Tittar på himlen. Blåhavet. Och månen som just varit i sitt första kvartal blir allt fetare. En god vän i Kungsängen såg norrsken igår. För mycket stadsljus här för det, fast Orions bälte var tydlig. Som pojke bodde jag där. Föddes där. Reser dit ibland när jag behöver få vara ifred.

Och himlen idag var blåklar. Knastrigt blåklar. Så blåkar att den hördes!
Hörde ni?

Tyst alltså.
Spankulerar kring i havsbandet.
Sorterar.

–
Henry Bronett ©2022