Konst vi själva.
Vi är på galleriet. Har utställning.
-Så du är här igen?
Säger han.Och jag tar med honom till fotografierna på väggen, förklarar att jag skriver, fotograferar och i viss mån, så långt det är möjligt också söker försörja mig på det.-Så du har gjort den här!?Han är uppriktigt förvånad och det gläder mig att få berätta för honom om det jag gjort. Så långt det nu går försöker jag berätta om fotografierna som egentligen hänger där för att berätta själva. Visar honom sedan poesisamlingen som hör till, läser en av dikterna för honom. Han blir tyst. Säger sedan att han aldrig förstått sig på poesi.
-Fast det här rimmade ju inte ens och dessutom var det begripligt!
Tyckte han. Och berättar om sin far, som inte längre var i livet. Ett av fotografierna och dikten påminde honom.
-Ibland är poesi begriplig,
svarar jag. Precis som konst i övrigt. Fast den inte har till uppgift att behöva vara det. Ibland är konsten en spark i arslet också eller en vänlig klapp på axeln. Ibland är den inget alls. Vi går förbi och rycker knappt på axlarna åt den. Men en sak står klart, det är bra att veta varför vi inte gör eller varför vi gör det… rycker på axlarna menar jag. Varför bryr vi oss eller inte om något? Varför tycker vi något är vackert, fult eller inte alls? Det definierar oss att vi kan beskriva, att vi kan svara på varför eller varför inte. Jag upprepar det igen, för att jag själv behöver höra det ordentligt; Att veta varför vi tycker något eller inte, säger något om oss och hur vi finns i världen. Konsten kräver eftertanke. Den vill att vi allvarligt förhåller oss först och främst till oss själva, så tänker jag. Utan det allvaret, kan varken glädje eller sorg existera. Allt som återstår blir då att vänta på döden med spelat allvar. Hemskt.
Och det vi gör också på FB, trycker dessa gillaknappar för att det ”känns bra”, betyder det något? Medvetna handlingar i smått och stort betyder väl alltid något. Fast att bidra till andras liv och eget på ett meningsfullt plan, kräver inte det egentligen att vara närvarande med sig själv? Att vara aktiv. Räcker det att gå förbi och rycka på axlarna eller trycka gillaknappar utan att kunna något förklara varför? Kan vi förklara varför, innebär det väl också att vi förpliktigar oss, att vi står för den handlingen? Kanske kräver konsten det av oss, att vi ska bli varse våra val, frågar oss varför vi alls gör dem. Konst nöjer sig inte, den låter oss inte komma undan med ett axelryck eller ett tryck på en gillaknapp. Den vill att vi förklarar oss, ibland med en vänlig klapp på axeln, ibland med en redig spark i arslet.
Han köpte ett fotografi av mig.
ps. Från i morgon 7e sept 2019, finns jag på Galleri Nordic Art ihop med ett gäng fina konstnärer. Har ni tid är ni välkomna från kl. 12.00 på Birkagatan 28b i Sthlm. Ses vi får ni i alla fall av mig, en vänlig klapp på axeln. Vad konsten anbelangar, finns risk för både axelryckningar och sparkar i arslet, varför vet ni bäst själva.
Henry Bronett.
