Så blir vi till

Pia tog med oss.
Hon ville träffa mamma. Så vi träffades och det var fint att ses, att pratas och att lyssna. Pias föräldrar kommer jag ihåg från då jag var riktigt liten och mamma tyckte så mycket om Ulla-Greta, Pias mamma. Så vi kom ihåg tillsammans, kompletterade varandras minnen.

“Jaha, var du med redan då, redan där?”

Och vi nickade och fick ännu en pusselbit, ett minne från en annan vinkel, ytterligare perspektiv, konturer. Det blev något begripligare. Så talade vi om allt och mamma talade om stjärntecken såklart. Ann Goodman (heter hon så?), hennes bok var bäst! Och den har hon förresten försökt pracka på mig i årtal. Mamma ger sig aldrig!

”Läs den, då förstår du din son bättre!”

Va!? Som om jag inte skulle begripa min son, en tonåring! De är väl ingen konst att begripa (det man måste begripa att de inte är greppbara!).

”Dumma dig inte, där står sanningen!”

Säger hon. Då förstår man allt, vem som är Fisk, hur en Kräfta är och varför Stenbockar inte funkar med Vattumän. Okej, jag tror i alla fall att det var Vattumän som inte funkade med Stenbockar, har ju inte riktigt kläm på det där (för jag vägrar läsa boken!). Kanske var det Sengångare?

”Vattenmän? En sorts superhjältar med cape? Vattenmannen, som Fantomen, Stålmannen och alla andra Avengersgrabbar och tjejer?”

Undrar jag med ett flin och känner mig som tolv igen. Och mamma himlar med ögonen åt mig och säkert åt alla män som inte förstår det där med stjärntecken, magi och häxor och det mystiska som finns kring oss, det bara kvinnor kan se.

Det var fint med Pia. Att lyssna, prata och mamma kom ihåg och fick färg på kinderna.

Och jag tänker att närhet är allt som verkligen till slut betyder något. Modet att se varandra i ögonen, varligheten, att vilja beröra och beröras i hjärtat, med hjärtat.

Så blir vi till.


henry bronett ©2020.