Vems rosor?

Mamma sätter sig. Tar min hand. Fina blommor, säger jag. Köpte dem igår, säger hon. Du fick dem av mig precis nu mamma, säger jag. Verkligen? säger hon och jasså, jag trodde jag köpt dem igår?

Kanske köpte du blommor igår mamma, fast de här tog jag precis med mig. Fina! Säger mamma och ser på dem. Hon kramar min hand. Ibland är minnet kort. Knappa fem sekunder. Vi lever i nuet tillsammans hon och jag. Det som precis är blivit sagt, är borta. Finns inte mer. Vilka är vi när vi inget minns, tänker jag? Men ändå. Hon ser på mig. Hon känner igen mig. Hon kramar min hand. Vi talar tyska. Vi finns nu, ibland fanns vi. Fast just nu finns vi mest just nu. Från nu och fem sekunder framåt.

Hon ser rosorna stå i vasen. Minns inte hur de kom dit. Troligen har hon väl köpt dem. Mamma tycker ju om blommor, brukar köpa dem, alltså har hon köpt dem. Enkelt! Fast de är från mig.

Ibland ser jag att vi förklarar världen för oss just så. Alla. Även om vi kanske inte har Alzheimers. Vi förklarar varandra utefter vad vi själva tänker och känner. Det går fortare så. Fast blir lätt fel. Men vad spelar det för roll. Jo såklart ibland blir det allvarligt fel, men för det mesta, vad spelar det för roll? Blir jag ledsen för något, borde du också känna sorg i samma situation, tänker vi. Skrattar jag åt något, borde du le då du ser detsamma som jag, antar vi. Det går fortare att förklara världen då. Vi gör det. Så gör vi ofta. Det vi inte förstår, bygger vi begripliga modeller kring. Som mamma med rosorna.

Jag kramar hennes hand. Rosorna håller sig säkert till i morgon.
Då har hon köpt dem igen. Hon brukar göra det.